Hantering av kärnavfall
Kärnkraftföretagen äger gemensamt företaget Svensk Kärnbränslehantering, SKB, som har till uppgift att ta hand om det radioaktiva avfallet från kärnkraften, sjukvård och industrier.
SKB har ett färdigt system för hur bränslet ska transporteras, mellanlagras, kapslas in och slutförvaras nere i berget.
Radioaktivt avfall från kärnkraften
Det radioaktiva avfallet kan delas in i tre typer som måste tas om hand på olika sätt – driftavfall, använt kärnbränsle och rivningsavfall.
Beroende på vilken mängd radioaktivitet avfallet innehåller sker en indelning även i låg-, medel- och högaktivt avfall.
Tre typer av avfall
Driftavfall
Driftavfall är bland annat kläder och utrustning som används i arbetet på kärnkraftverken och som kan ha varit i kontakt med radioaktiva ämnen.
Använt kärnbränsle
Endast fem procent av allt radioaktivt avfall är använt kärnbränsle. Men det står för hela 99 procent av avfallets totala radioaktivitet. Det högaktiva avfallet har så hög strålning att det måste skärmas av (med vatten, bly eller betong) och kylas ner. Efter 1 000 år har det mesta av den direkta strålningen försvunnit men bränslet är fortfarande farligt om man får det i sig, till exempel om man äter, dricker eller andas in partiklar från avfallet. Därför måste det hållas isolerat från människor, djur och natur i upp till 100 000 år.
Rivningsavfall
Rivningsavfall är ”skrot” i form av reaktordelar etc som uppkommer när kärnkraftverken repareras eller så småningom rivs. Många av dessa delar är mycket radioaktiva och måste hanteras och förvaras på samma sätt som det använda kärnbränslet.
Låg-, medel- och högaktivt avfall
Avfallet kan även delas in i tre grupper beroende på vilken mängd radioaktivitet det innehåller. Det påverkar hur länge och på vilket sätt avfallet förvaras.
| Klassning av avfall |
Exempel |
Förvaringstid |
|
Lågaktivt avfall |
Rördelar, isoleringsmaterial, arbetskläder, plast, papper, kablar, verktyg |
50 år |
| Medelaktivt avfall | Filter, jonbytarmassor och skrot (Filter och jonbytar- massor används för att rena vatten i system som innehåller radioaktiva ämnen och föroreningar.) |
500 år
|
| Högaktivt avfall | Bränsle, vissa reaktordelar | 100 000 år |
Lågaktivt avfall
Sopor och annat mjukt material packas i balar. Skrot och övrigt hårt material packas i lådor eller containrar. En del av det lågaktiva avfallet läggs i markförvar på kärnkraftverkens industriområden. Efter 50 år har radioaktiviteten sjunkit till nivån i den omgivande naturen och avfallet är då inte längre farligt ur strålningssynpunkt. Övrigt lågaktivt avfall slutförvaras i SRF, Slutförvar för radioaktivt driftavfall, nära Forsmarks kärnkraftverk.
Medelaktivt avfall
Avfallet blandas med betong och gjuts in i plåt- eller betonglådor. Lådorna kallas kokiller. De förvaras i ett mellanlager på kärnkraftverket innan de transporteras till SFR i Forsmark. I SFR förvaras kokillerna i stora bergrum.
Efter 500 år har avfallets radioaktivitet minskat till den nivå som finns naturligt i berget runt omkring.
Högaktivt avfall
När bränslet i en reaktor byts ut är det mycket radioaktivt och ger ifrån sig värme. Därför placeras det i vattenbassänger på kärnkraftverket. Vatten skyddar mot strålning och kyler bränslet. Efter ett år transporteras bränslet till CLAB, Centralt mellanlager för använt kärnbränsle, i Oskarhamn med det specialbyggda fartyget m/s Sigyn. I CLAB mellanlagras bränslet i vattenbassänger under 40 år. Därefter har radioaktiviteten i bränslet minskat med 90 %. Enligt planerna ska det kapslas in och transporteras till ett så kallat slutförvar 500 meter ner i urberget. Bränslet måste isoleras från människan och naturen i 100 000 år. All hantering av utbränt kärnbränsle kontrolleras av svenska myndigheter, EU och FN.