KSU firar 50 år!

Den 20 juli 1972 bildas AKU, idag KSU, mot bakgrunden att bilda ett bolag, vars uppgift skulle vara att anskaffa, driva och utveckla en simulator samt att anordna ”andra gemensamma utbildningsaktiviteter”. Företaget skulle ägas gemensamt av kraftbolagen och placeras i Ringhals, Oskarshamn eller Studsvik. Som vi vet föll valet på Studsvik.

Hur det hela började

Energibehovet i Sverige växte på 60-talet. Lösningen bedömdes vara kärnkraft och politikerna drev på. I Sverige planerades på 1970-talet att inom 12 år skulle 12 reaktorblock vara i drift.

I juni 1970 bildades en arbetsgrupp, AKU, för att ta fram utbildningsprogram, utreda simulatorbehovet samt ge förslag till en organisation för utbildning av driftpersonal i kärnkraftverk. Organisationen var representerad av Vattenfall, Sydkraft och OKG.

Det fanns inga formella krav på utbildningen, men efter studiebesök i USA, där det fanns fullskalesimulatorer att beskåda, tog kraftindustrin ett beslut om att förbereda utvecklingen av en simulatoranläggning i Sverige, i den händelse kravet skulle uppstå. Visserligen skulle simulatorn kosta mycket pengar, men kostnaden motiverades av bedömningen att normaldrift‑ träning i simulator var av stort värde. Arbetsgruppen var dock överens om att resurserna måste samordnas om en simulator skulle tas fram

Mot den bakgrunden uppkom förslaget att bilda ett bolag, vars uppgift skulle vara att anskaffa, driva och utveckla en simulator samt att anordna ”andra gemensamma utbildningsaktiviteter”. Företaget skulle ägas gemensamt av kraftbolagen och placeras i Ringhals, Oskarshamn eller Studsvik.

Som vi vet föll valet på Studsvik.

Det blivande KSUs tillkomst

Den 8 oktober 1971 upprättades ett konsortieavtal om bildandet av AB Kärnkraftutbildning (AKU). Ägarna var Vattenfall, Sydkraft och OKG. Avtal tecknas också med Asea Atom om framtagning av den första simulatorn, B1, som skulle stå ”utbildningsklar” i november 1974.

Den 20 juli 1972 bildas AKU, idag KSU. Organisationen bestod då av vd O. Gimstedt, skolchefen C-F Gnosspelius, pedagogen P-E Persson och datoringenjör T Jäger. Senare anställdes också datorteknikern R Larsson.

Den första simulatorn utvecklas under mycket möda

Att utveckla en simulator var mer komplicerat än man hade tänkt sig. Att simulera ett kärnkraftverk var svårare än att bygga ett. Kravet var att simulatorn skulle vara ”verkslik” och bli mycket mera avancerad än dem som fanns i USA.

Simulatorn bestod egentligen av två simulatorer i en, B1 och R3. En switch användes för att växla mellan de två (!). Simulatorn var Europas första fullskalesimulator, förmodligen även världens första och enda ”dubbelsimulator”.

Simulatorutbildningen

Innan den första utbildningen hade startat var tanken att utbildningen skulle begränsas till att ske i simulatorn, utan kursmaterial. Den teoretiska delen av utbildningen skulle kraftverken ansvara för.

Utbildningsdelegationen fastslog att längden på grundträningen skulle vara fem veckor med en årlig återträning på två veckor.

… kompletterad med teoriundervisning

Så småningom – redan till första utbildningstillfället – kom man till insikt om att viss teoriundervisning borde komplettera simulatorutbildningen. Läromedelsproduktionen blev härmed en självständig verksamhet som integrerades i utbildningsavdelningen.

En liten tillbakablick på hur AKU blev till KSU, ett företag som än idag bedriver utbildning för kärnkraftverkens personal.